Den 1 juli 2020 fick Sverige en ny miljöbilsdefinition.
Den styr myndigheternas fordonsupphandling, men påverkar också kommuners, företags och privatpersoners bilval.
Nu föreslår regeringen att miljöbilsdefinitionen ska ändras, innan effekterna av den nuvarande definitionen ens hunnit utvärderas. Gröna Bilister förstår inte varför.
Den förra miljöbilsdefinitionen upphörde att gälla 1 juli 2018. Därefter dröjde det två år innan den nuvarande miljöbilsdefinitionen trädde i kraft, eftersom motstridiga viljor drog åt olika håll.
Nu är den äntligen på plats och ger oss vägledning kring vilka fordon vi bör välja för att minska bilismens miljöpåverkan. Gröna Bilister utgår från miljöbilsdefinitionen när kandidaterna till Miljöbästa Bil 2021 nomineras.
Men efter bara ett drygt halvår vill regeringen riva upp denna miljöbilsdefinition. I folkdjupet har miljöbilspolitiken kommit att upplevas som hattig: ena dagen är etanolbilar bra och gynnas, den andra är de dåliga och förmånerna tas bort. Ena dagen är snåla dieselbilar av godo och får miljöbilsförmåner, sedan är de av ondo och politikerna vänder dem ryggen.
Teknikutvecklingen går framåt, liksom kunskapen om olika fordons och drivmedels miljöpåverkan. Då måste också de politiska styrmedlen förändras. Det senaste språnget i utvecklingen är att elbilar blivit ett realistiskt alternativ.
Men detta motiverar inte förslaget att ändra miljöbilsdefinitionen igen. Det riskerar snarare att cementera misstron mot miljöbilspolitiken. Det kan i värsta fall leda till att människor slutar bry sig om den, vilket i sin tur kan leda till att hela omställningen till fossilfria transporter försenas.
Vad är en miljöbil?
Enligt den nuvarande definitionen är miljöbilar samma sak som de klimatbonusbilar som berättigar till bonus vid inköp. Det gör begreppet enkelt för konsumenter att förstå och skapar trovärdighet hos miljöbilspolitiken. En miljöbil är därmed en bil som släpper ut högst 60 gram koldioxid per kilometer ur avgasröret, eller är utrustad med teknik för drift med annat gasbränsle än gasol. Om bilen har avgasrör ska den uppfylla kraven på avgasrening enligt normerna Euro 5 eller Euro 6.
I praktiken innebär detta att alla nya elbilar är miljöbilar, liksom alla nya bilar som drivs av fordonsgas (biogas) eller vätgas. Alla nya laddhybrider som släpper ut högst 60 g CO2/km enligt testcykeln WLTP är också miljöbilar.
Det nya förslaget innebär att en miljöbil i stället ska vara samma sak som ett rent lätt fordon. Vad är nu detta? Begreppet definieras i EU:s ändringsdirektiv (EU) 2019/1161 om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon. Till och med år 2025 får koldioxidutsläppet ur avgasröret vara högst 50 g CO2/km. Därefter får ett rent lätt fordon inte ha några koldioxidutsläpp alls. Utsläppen av övriga luftföroreningar får vara högst 80 procent av de aktuella utsläppsgränserna vid verklig körning (RDE).
I praktiken innebär detta att alla elbilar och vätgasbilar, samt vissa laddhybrider, är rena lätta fordon till och med år 2025. Därefter passerar bara elbilar och vätgasbilar nålsögat.
Om förslaget till ny miljöbilsdefinition klubbas igenom kommer därmed inte längre biogasbilar att räknas som miljöbilar. De skulle bara i undantagsfall få upphandlas av statliga myndigheter. Signalvärdet skulle också medföra att kommuner, regioner, företag och privatpersoner drar sig för att skaffa biogasbil.
Varför byta miljöbilsdefinition?
Det är mycket svårt att förstå poängen med att nobba gasbilarna. Den fordonsgas som tankas i Sverige består till 95 procent av biogas. Merparten produceras i Sverige. Få, om någon, ifrågasätter biogasens hållbarhet och klimatnytta.
Produktionen och distributionen av biogas har till betydande del kommit till tack vare statliga stöd som Klimatklivet. Ska allt detta kastas i sjön? Nyligen aviserade regeringen att merkostnaden för besiktning av gasbilar ska tas bort. Pressmeddelandet kom från samma Infrastrukturdepartement som remitterat förslaget att gasbilar inte längre ska räknas som miljöbilar. Man brukar säga att den ena handen inte vet vad den andra gör. Här är det snarare det ena fingret på Infrastrukturdepartementets hand som inte vet vad det andra gör.
Enligt EU:s direktiv ska minst 38,5 procent av bilarna inom vissa områden i den svenska offentliga upphandlingen vara rena lätta fordon. Detta krav föreslås skrivas in i lagen om miljökrav vid upphandling av bilar. Därmed är plikten gentemot EU uppfylld. En plikt som var fullt känd när den nya miljöbilsdefinitionen utreddes och beslutades.
Att dessutom ändra i förordningen som slår fast miljöbilsdefinitionen är överflödigt. Miljöbilsdefinitionens formella roll är att specifikt styra myndigheternas bilupphandling. Miljöbilar ska väljas om inte särskilda skäl för avsteg finns. Men det kommande lagkravet att 38,5 procent av de upphandlade bilarna ska vara rena lätta fordon är överordnat och styr även myndigheterna.
Den nu gällande miljöbilsdefinitionen styr dessutom redan med stadig hand mot ett uppfyllande av EU-kraven. De kommer sannolikt att uppfyllas med enkelhet med ambitionen att upphandla miljöbilar när så är möjligt.
Andrahandsalternativ behövs
Vad händer om en myndighet inte hittar några passande miljöbilar till sin verksamhet, enligt det nu gällande regelverket? Då är det fritt fram att välja vilken bil som helst, mer eller mindre. Det enda kravet är att den ska släppa ut mindre än 225 g koldioxid per kilometer.
Det motsvarar en förbrukning på en knapp liter bensin per mil, eller 0,85 liter diesel. Då rör vi oss i det tyngre SUV-segmentet. Detta är hopplöst slappt. För att den statliga upphandlingen ska styra bilmarknaden med både spets och bredd måste baskrav på fossiloberoende och energieffektivitet formuleras. Det finns redan nu många fossiloberoende dieselbilar som kan köras på HVO100, och Ford lanserade nyligen fem etanolbilsmodeller.
Sammanfattningsvis
Ny miljöbilsdefinition – Nej tack! Miljövettiga andrahandsalternativ till miljöbilar – Ja tack!
