2045 ska Sverige ha nettonollutsläpp.
Tekniken som behövs för att nå dit är känd och kostnaden blir ofta marginell i konsumentledet.
Ändå går omställningen alldeles för långsamt. I dag släpper det IVL-ledda forskningsprogrammet Mistra Carbon Exit en rapport med viktiga lärdomar som behöver beaktas om vi ska accelerera klimatarbetet och se till att omställningen når alla delar av samhället.
– Vi känner till vilken teknik som behövs för att Sverige ska nå nettonollutsläpp till 2045. Vi ser även att kostnaderna för att ta bortutsläppen kan vara höga i producentledet, men i konsumentledet i de flesta fall marginell. Utmaningen ligger framförallt i att det fortfarande är för billigt att släppa ut koldioxid, säger Lars Zetterberg, programchef för Mistra Carbon Exit och forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.
Rapporten Accelerating the Climate Transition – Mistra Carbon Exit Key Messages, beskriver hur Sverige kan nå målet om nettonollutsläpp till 2045, från tekniska möjligheter och utmaningar till hur beteenden, reglering och styrmedel påverkar omställningen.
Rapporten bemöter också hur klimatomställningen riskerar att påverka andra hållbarhetsmål negativt, som till exempel biodiversitet och arbetsmöjligheter.
– Vissa jobb kan komma att försvinna och det kan slå olika på glesbygd och tätort. Men omställningen kommer också innebära en rad möjligheter, till exempel förbättrad luftkvalitet och skapandet av nya jobb, vilket märks redan nu i norra Sverige med satsningar på batterifabriker och koldioxidsnålt stål, säger Lars Zetterberg.
Rapporten ger exempel på flera framsteg i klimatarbetet. Kostnaderna för vind- och solkraft har sjunkit dramatiskt, försäljningen av elfordon ökar snabbare än väntat och viljan till delta i omställningen är stor, både bland företag och medborgare.
– Det saknas inte innovationsvilja och initiativkraft. Men om vi ska kunna minska utsläppen tillräckligt snabbt för att nå klimatmålen måste arbetet accelerera ytterligare, säger Filip Johnsson, vice programchef för Mistra Carbon Exit och professor vid Chalmers tekniska högskola.
– De beslut och åtgärder som vidtas under detta decennium kommer att ha en avgörande betydelse om Sverige ska ha en chans att nå nettonollutsläpp till år 2045. Hela samhället behöver engageras i omställningsarbetet, i alla sektorer och på alla nivåer, inklusive företag, kommuner och konsumenter, säger Filip Johnsson.
Lärdomar för en accelererad omställning
- Flera sektorer och aktörer, framförallt i bygg- och infrastruktursektorn, måste samverka bättre för att hålla nere utsläppen längs hela värdekedjan.
- Utsläppshandeln måste vässas ytterligare. Priset behöver öka och den fria tilldelningen till traditionella företag behöver fasas ut så att koldioxidpriset märks i hela värdekedjan och företag som utvecklar den nya fossilfria tekniken inte får en nackdel.
- Samtidigt som omställningen kräver en kraftigt ökad tillförsel av el kommer en allt större del av elproduktionen komma från framförallt vindkraft. Så kallad variationshantering kommer behövas för att på ett effektivt sätt integrera den förnybara elen, till exempel i form av vätgaslagring för stålproduktion, smarta strategier för laddning av elbilar och styrning av värmepumpar. Här har vi nästan inte kommit någonstans, trots att möjligheterna är mycket stora.
- Negativa utsläpp utgör en viktig del i de utsläppsscenarier som utvecklas globalt och på EU-nivå och Sverige har goda förutsättningar att producera sådana, till exempel genom att avskilja och lagra biogen koldioxid från massa- och pappersindustrin och fjärrvärmeverk. Enligt budgeten för 2022 kommer staten finansiera avskiljning och lagring av biogen koldioxid. Det är en bra start, men på sikt behövs finansieringsmodeller som inte belastar statskassan, till exempel genom att införa en kvotplikt på de verksamheter som har kvarvarande utsläpp.
Rapporten sammanfattar fyra års forskning genom 29 artiklar i följande fem kapitel:
- Buildings and Transport Infrastructure
- Transportation
- Governance and Behaviour
- Policy Design
- Sustainable Climate Transition
Bakom rapporten står ett 40-tal forskare och experter från universitet, forskningsinstitut, företag och tankesmedjor, bland andra KTH, Linköpings universitet, Göteborgs universitet, Washingtonbaserade Resources for the Future och Brysselbaserade Centre for European Policy Studies.