Betydligt mindre utsläpp av växthusgaser från mulljordar om dräneringsdjupet minskas

Att höja vattennivån i jordbrukets dränerade mulljordar kan vara en bra klimatåtgärd.

Auto Draft
Mätning av flödet av bland annat koldioxid ovanför en dränerad mulljord i East Anglia. Foto: Alex Cumming

Den minskning av utsläppen av växthusgaser som ett halverat dräneringsdjup skulle leda till motsvarar mer än 1 procent av de utsläpp som människan orsakar globalt.

Det skriver forskare från bland annat SLU i en artikel i Nature. Ett fullständigt återställande av torvmarker är fortfarande det mest hållbara alternativet, men i områden där dikade mulljordar är viktiga för livsmedelsförsörjningen kan en höjning av grundvattennivån minska utsläppen utan att äventyra markens produktivitet.

Huvudförfattare till artikeln i Nature är Chris Evans, forskare vid UK Centre for Ecology and Hydrology i Bangor och gästprofessor vid SLU. En annan av författarna är Michael Peacock från SLU:s institution för vatten och miljö.

Torvmarker upptar bara tre procent av världens markyta, men de lagrar ungefär lika mycket kol som all jordens markvegetation sammantaget och de rymmer en unik biologisk mångfald.

I sitt naturliga tillstånd kan torvmarker motverka klimatförändringarna genom att kontinuerligt ta upp koldioxid från atmosfären och lagra den säkert under vattendränkta förhållanden i tusentals år. Men många torvområden har förändrats kraftigt av människan, bland annat genom dränering och dikning för att möjliggöra jord- och skogsbruk. Dikning av torvmarker kan ge bördig odlingsmark, eftersom det frigörs mycket växtnäring när torven syresätts och börjar brytas ned.

Följden av detta är att cirka 1,5 miljarder ton koldioxid släpps ut i atmosfären varje år – vilket motsvarar tre procent av alla globala växthusgasutsläpp som orsakas av mänskliga aktiviteter.

Chris Evans och hans kollegor har uppskattat hur mycket mindre utsläppen skulle bli om alla jordens uppodlade torvmarker skulle återställas. Men eftersom stora befolkningsgrupper är beroende av dessa marker för sin försörjning är det kanske inte realistiskt att förvänta sig att alla odlade mulljordar inom en snar framtid sätts under vatten och återgår till sitt naturliga tillstånd.

Forskarlaget analyserade därför också vad det skulle innebära om dagens dräneringsdjup halverades på åkrar och vallar på torvmarker – som täcker över 250 000 kvadratkilometer globalt. Det visade sig att även detta kan vara en betydelsefull åtgärd för att dämpa klimatförändringen. Enligt studien skulle utsläppen kunna minska med cirka 500 miljoner ton koldioxid per år, vilket motsvarar 1 procent av alla globala växthusgasutsläpp som orsakas av mänskliga aktiviteter.

En stor del av utsläppen av växthusgaser från dikade torvmarker sker i Europa och Sydostasien, och i många länder (inklusive Storbritannien) är den totala landarealen nu en kolkälla, inte en kolsänka, på grund av utsläppen av växthusgaser från nedbruten torv. Forskarna säger att det finns en växande samsyn kring torvmarkernas betydelse för det globala klimatsystemet, och att det görs allt större ansträngningar för att begränsa utsläppen genom bevarande av orörda torvmarker och genom återvätning av dränerade marker.

– Den omfattande nedbrytningen i torvmark måste åtgärdas om Storbritannien och andra länder ska uppnå det långsiktiga miljömålet om inga nettoutsläpp av växthusgaser till år 2050, som en del av deras bidrag till klimatmålet i Parisavtalet, säger professor Chris Evans.

– Oro för de ekonomiska och sociala följderna av en återvätning av jordbruks torvmarker har förhindrat storskalig restaurering, men vår studie visar att även en utveckling av lokalt anpassade begränsningsåtgärder kan ge betydande minskningar av utsläppen, fortsätter Evans.

Forskarna ser de praktiska utmaningar som finns, när det gäller till exempel magasinering av vatten och reglering av grundvattennivåer, samt odling av grödor som är anpassade till de våta förhållandena i torvmarker – så kallad ”paludikultur”. Forskning på våtmarkanpassade grödor pågår, men än så länge finns inga kommersiellt gångbara storskaliga alternativ till konventionellt jordbruk.

Forskarna påpekar dock att det finns goda möjligheter att delvis återväta jordbrukets mulljordar utan att allvarligt begränsa produktionen, eftersom många platser är överdränerade – ibland till mer än två meters djup, och ofta även under perioder då ingen gröda finns på plats.

Förutom ökade utsläpp leder dränering av torvmarker till att markytan sänks och att jorden packas, vilket påverkar jordhälsan och ökar risken för översvämningar i låglänta områden. Dessutom försvinner viktiga livsmiljöer för sällsynta våtmarksanpassade växter, insekter och däggdjur.

– Våra resultat tydliggör en utmaning, men också en stor möjlighet. Bättre vattenhantering i torvmarker skulle kunna ge flerdubbla vinster – lägre utsläpp av växthusgaser, förbättrad jordhälsa samt att marken kan brukas under längre tid, säger Michael Peacock, medförfattare och forskare vid SLU:s institution för vatten och miljö.

Forskarna säger ett halverat dräneringsdjup i jordbruks torvmarker sannolikt kommer att leda till en ännu kraftigare minskning av utsläppen av växthusgaser än deras uppskattningar visar. Skälet till det är att de inte har tagit hänsyn till förändringar i utsläppen av växthusgasen lustgas (N2O), som sannolikt också är högre i djupt dränerade torvmarker.

I studien i Nature medverkade forskare från UKCEH, Sveriges lantbruksuniversitet, University of Leeds, James Hutton Institute, Bangor University, Durham University, Queen Mary University of London, University of Birmingham, University of Leicester, Rothamsted Research och Frankfurt University.

Related Articles